16 nov. 2013

Slutspurt

Så är jag helt plötsligt i början av vecka 40 och är också rätt så nervös, men självklart väldigt förväntansfull. Varje kväll när vi lägger oss beklagar jag mig till Dalle att jag är alldeles för trött för att orka en eventuell förlossning. "Jag meeed" säger Dalle och sen somnar vi. Jag fick en remiss av min barnmorska till sjukhuset för ett så kallat "Aurorasamtal" (för att prata om upplevelsen från Leons förlossning men också få möjlighet att ventilera funderingar och önkemål kring den kommande. Vi var välkomna båda två och efter att ha lämnat Leon på dagis en tidig morgon skyndade vi dit. När vi, med tio minuter tillgodo, kör in på sjukhusområdet råkar Dalle (ja det den här gången gjorde han det faktiskt inte avsiktigen) köra mot RÖTT. Dessutom med en POLISBIL bakom sig. När jag kommer in till "överläkare Åsa" och hon ber mig berätta om mina upplevelser bryter jag ihop och gråter och snorar som ett litet barn. Mest upprörd över det som nyss hänt och i kombination med en dessa märkliga hormoner. Det förstod ju inte Åsa. Hon bokade genast in mig på ytterligare att samtal. I mina journaler kunde jag sen läsa och sammanfatta att patienten, dvs jag, önskar alla tänkbara hjälpmedel och smärtlindring som går att få.

Bebisen är sedan några veckor tillbaka fixerad och redo. När jag var hos barnmorskan sist ville hon att jag skulle lämna ett urinprov, som alltid, och gav mig en kopp. Inga problem sa jag, kissade i toletten och kom tillbaka ut med en tom mugg i handen. Häromdagen lade jag in ett öppnat 1,5 liters mjölkpaket liggandes i kylskåpet. Graviditeten gör mig lite lätt disträ och klumpig.

Vi har inte bestämt oss fär något namn ännu. Leon vill att bebisen ska heta Daja (efter hans idol Daniel Sjölund i ÅFF). Min kära vän Sara gav Lonny på förslag. "Som Ronny, fast finare" sa hon. Låånnie Daja Dahlén, uttalas med thailändsk brytning. Ja, vi får väl se...

3000 kronor fattigare blir man om man kör mot rött
Baby shower med Linköpingstjejerna
Vecka 37

Här kommer en repris av Leons förlossningsberättelse

...det känns som igår, trots att det är över tre år sedan.

Jag dör, jag dööööör

Bara några minuter gammal
Första kvällen med mamma
Min förlossning i en förkortad och en aningen censurerad version.

Den 12 oktober satt Dalle och jag i soffan, åt hårdstekt fläskfilé med klyftpotatis och väntade på kvällens program "Halv åtta hos mig", när det plötsligt kändes som om jag kissade på mig. "Vattnet har gått" skriker jag och hoppar snabbt upp från soffan. Ja, det är ingen tvivel om saken."Jag är inte redo för det här" skriker jag. "Inte jag heller", skriker Dalle. Vi springer runt i lägenheten och packar väskor i lätt panik. Jag upprepar flera gånger att nu kommer jag minsann att bajsa på mig under förlossningen när jag ätit sån här svårsmält mat. Duschar snabbt, rakar benen, slänger sopor och kollar givetvis Facebook en sista gång. 45 minuter senare är vi på väg till BB. För att peppa oss inför stundande förlossning väljer jag att lyssna på Takidas Never Alone Always Alone. Det här kommer gå bra, det kommer inte göra ont och inatt är vi föräldrar. Yeah right.

En timmme senare är vi på Bürger Hospitals BB och värkarna har börjat. Efter CTG-undersökningen börjar det göra ont. Det visar sig att jag är öppen EN ynka centimeter! Jag börjar där förstå att det här blir ingen dans på rosor. Jag erbjuds smärtstillande och får, bara sådär, en spruta i ena skinkan. I efterhand har jag förstått att det var de "sterila kvaddlarna". Inget att rekommendera.

Efter en stunds väntande, vilande och en stegrande smärta får jag krypa ner i ett bubbelbad. Försöker slappna av, blir rastlös, går upp. Är öppen tre centimeter och så fick smärtan plötsligt ett ansikte. Bönar och ber om Epidural. Barnmorskan ringer till jourhavande läkare och vi får ett eget rum.

Efter en stund kommer läkaren och efter en kort presentation börjar han helt plötsligt prata svenska. Hans mamma är från Sverige, underbart och så tryggt. Skönt, nu kommer allt bli bra. Men lyckan är kort då ett akutlarm tvingar honom att lämna oss. När han äntligen kommer tillbaka gör det fruktansvärt ont och jag är trött. Klockan är runt 03.00 och jag är öppen fyra cm. Ytterligare ett akutlarm och jag lämnas, ännu en gång, snuvad på det goda. Neeeej, vad kan vara viktigare än mig just nu?

När han, tredje gången gillt, kommer tillbaka får jag äntligen den efterlängtade Epiduralen. Jag kan med ett enkelt knapptryck, en gång i halvtimmen, själv dosera smärtlindringen. Härmed infinner sig ett lugn och jag lyckas sova mellan värkarna, mina ben domnar bort och jag tappar förmågan att själv kunna kissa. Men vad gör det, jag känner mig ju stundvis hög.

Jag får av någon anledning feber och pojkens hjärtljud är oregelbundna. Får antibotika. Runt 09.30 är jag öppen tio centimeter men har "lite kanter kvar". De stänger av Epiduralen, aj det börjar göra ont igen. Barnmorskan Lisa behövs på annat håll och vi blir därmed ensamma, lääänge tycker jag. Krystvärkarna börjar. "Vart är hon", kvider jag. "Hon kan inte lämna mig nu". Dalle fladdrar ut i korridoren och letar. Klockan 10.30 börjar jag krysta. Vi provar flera olika varianter. "Puuuush", "one more time, puuuuuush" upprepar Lisa om och om. Jag tar i så jag tror huvudet ska explodera, svettas, andas och spottar Dalle i ansiktet. Dalle sympatikrystar med mig samtidigt som han hjälper Lisa med allt hon ber om (han erkände också i efterhand att han tog i så han fes mitt i sitt eget krystarbete). Den där "jagvilldöknappen" och "katapultknappen" som skulle skjuta mig hem till mammas trygga famn erbjöds inte. När halva huvudet, med sitt mörka hår, tittade ut slutade plötsligt krystvärkarna. Jag spricker, jag krystar ändå, Lisa hjälper till och plötsligt är han ute. Världens vackraste lilla pojke!

Det visade sig att pojken hade en infektion i lungorna och togs genast till Neonatalavdelningen för antibiotikabehandling och extra syre. Oro, oro, oro. Jag låg kvar, fick en blödning och förlorade en hel del blod. Avslutningsvis, sydd med åtta stygn.

När allt var över infann sig en enorm hunger. Dalle gick för att köpa mat. Han åt på McDonalds och kom sedan tillbaka och överraskade med en ost-och skinksmörgås, på toppen satt en tysk flagga nedstucken. Torr, tråkig men ändå så god. På kvällen fick vi äntligen hälsa på vår lilla son. Det gjorde så otroligt ont i våra hjärtan av att se honom ligga där, så söt, så liten och så ensam. Vi bestämde att han skulle heta Leon. Leon mådde efter omständigheterna bra och behövde, förutom antibiotika, lite lugn och ro och återhämtning.

Tre dagar före oss fick våra tunisiska grannar barn. Deras pojke hade gulsot och Narjess och jag träffades på morgnarna, åt frukost och turades om att gråta av hemlängtan. Narjess hade en Hello Kittypyjamas med tillhörande tofflor. "Fina tofflor, Hello Kitty", sa Dalle till henne.

Fem dygn senare fick Leon flytta upp till mig. Tre gånger om dagen fick han antibiotika. De första två nätterna sov jag sittandes, liksom med ett öga öppet. Såå nervös. Tredje natten somnade jag in, ja rätt så tungt. Min rumskamrat, en marockanska som nyss hade förlöst och inte var förmögen att kliva ur sängen, försökte desperat väcka mig då Leon skrek högt. Då hon inte lyckades väcka mig trodde hon att något allvarligt hänt och larmade på nattpersonalen. Jag väcktes av sköterskan med en gråtande Leon på armen.

På sjunde dagen fick vi äntligen, som en liten familj, åka hem. Nu börjar en ny tid i livet. Ett liv som småbarnsföräldrar fyllt av sömlösa nätter, massor av blöjbyten, oro, glädje och en obeskrivligt stor kärlek.

Eftersom vi inte får möjlighet att framföra våra tack på Landstinget Gävleborgs hemsida passar jag på, bara för sakens skull (trots att oddsen för att någon av dem läser min blogg är obefintlig) att tacka berörd personal här. Tack till barnmorskan Lisa och Inger-Doris, svensktalande läkaren, professor Retwittz-Wolk och hela Neonatalavdelningen...och tack älskling, du var underbar och utan dig hade det heller aldrig blivit något barn!

Jag längtar redan efter att få vara gravid igen. Det är konstigt hur fort man glömmer.

7 nov. 2013

Look-a-likes

Dalle?
Mats i Köping?


Ritar med pappa

"Mamma, mamma kom och titta. Pappa har ritat en raket, den flyger jääättehögt". Så himla barnsligt Dalle.


...och skolan går bra

Det går bra för Dalle i skolan, än så länge. Utan att knappt ha vänt en enda sida klarade han sin första tenta. Nybörjartur. När så nästa kurs började ville han ligga lite i "framkant" och bad mig köra hem från Stockholm då vi var där sist för att han skulle få läsa lite. Självklart skulle han få göra det. Tjock om magen och trött i kroppen satte jag mig bakom ratten. Dalle pluggade INGENTING. Istället spelade han Backgammon på sin mobil och lyssnade på sportradion. Påstod att han blev lite åksjuk. Jag är så lättlurad.


Tentaplugg a la Dalishistyle

13 okt. 2013

Grattis Leon

Idag firar vi världens bästa pojke på hans 3-årsdag. I ett av hans paket låg en mössa. Leon drog snabbt slutsatsen att den inte passade, kastade den på golvet och tog nästa. Mjuka paket uppskattas inte. Vi älskar dig!